Skriver av mig

Att bara få skriva av mig lite är syftet just nu.

Sen den 13 januari har jag haft ett vikariat på en förskola i kommunen. Jag var ganska tveksam till att ta det; jag har ju inte rätt utbildning och jag vill egentligen inte jobba med barn som är så små. Men hur det nu var tyckte jag ändå att det var bättre att få 3 månader på samma ställe än att springa omkring som jag gjort innan. Så jag tog jobbet, och allteftersom har en känsla av trivsel smugit sig på mig. De senaste dagarna har jag bar gått omkring och myst och tyckt att mitt jobb är ganska så fantastiskt. Jag har fått bättre och bättre kontakt med barnen och ja, det mesta har känts rätt helt enkelt.

När jag sen fick veta att hon som jag jobbat för inte kommer tillbaka, ja då steg ju såklart förhoppningarna om att få stanna terminen ut. När jag pratade med chefen om det första gången lät det som att hon menade att det enda hindret egentligen var ekonomin. Jag förstod det som att om hon inte hade råd att ha mig kvar skulle kvinnan som jobbar som pool (en vikarie som alltså är anställd av förskolan) få ta tjänsten. Men igår när jag frågade "poolen" så hade hon inte ens blivit tillfrågad om hon ville ha jobbet. Så idag ringde jag chefen och frågade hur hon hade tänkt och svaret jag fick var inte alls tillfredsställande:

Chefen:"Ja, asså, jag kan inte erbjuda dig förlängning just nu."
Jag: "Eh, nehej.....Okej...."
Chefen:"Jag måste försöka hitta nån med utbildning och så får "poolen" ta det så länge. Så får vi se sen hur det blir."
Jag: "Jaha, okej...jaja...."

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, men ju mer jag tänker på det, desto mer osäker blir jag på vad hon menar. Jag vet ju att det till hösten kommer att försvinna minst en tjänst från sagda förskola. Jag vet att det pratats om att t om säga upp 2 personer, eftersom barnantalet minskar så drastiskt, men mina kollegor trodde att i och med att det redan försvunnit en tjänst (eftersom hon som jag jobbar istället för har fått förflyttning) så skulle det bara bli en person som fick sluta.

Nej, förlåt, jag tar det i fel ordning. Det jag menar är: om chefen hade sagt till mig att hon ville ha någon med utbildning som kan börja redan nu för att sedan fortsätta i höst, då hade jag tyckt att det varit helt okej. Eller om hon hade sagt samma sak som första gången vi pratade: "jag har inte råd att ha dig kvar," så hade det också varit helt okej. Men jag kan inte låta bli att undra vem hon tror att hon ska hitta som har den utbildning som krävs och som bara vill jobba ca 3 månader.

Jag kan inte låta bli att tänka att jag gjort nåt fel, eller att nån klagat, och tankarna vill inte sluta snurra.

Varför ska hon prompt ha nån med utbildning nu? Det är max tre månader kvar av terminen.
Vore det inte bättre för alla inblandade om jag fick fortsätta terminen ut, istället för att ta in en ny person som ska börja om från början med barnen och kollegorna, bara för att försvinna igen om tre månader?
Om något specifikt hade hänt, så skulle jag ju gärna vilja veta det så att jag hade haft en chans att förklara mig och ställa det tillrätta med den/de som har klagat, men jag har inte hört något.

Jag tycker att det verkar väldigt underligt, men jag hoppas att jag får svar på en del frågor imorgon på jobbet, och resten på måndag när chefen är tillbaka.

Till L.

Pratade med L om allting idag. Eller, ja, skrek, kanske är en bättre beskrivning. Jag gör alltid så; hetsar upp mig, blir skitförbannad och när jag sen fått skrika av mig det värsta ber jag om ursäkt för mitt beteende och så kan vi resonera om saken som två vuxna. Idag skrek jag. Imorgon hoppas jag att vi kan resonera. Men för att få lite struktur på mina tankar skriver jag ner dem här.

Det första jag skulle vilja säga till honom (som han alltid anklagar mig för när jag blir ledsen för att han jobbar borta) är: Jag vill inte att du ska sluta ditt jobb och vara lilla hemmafrun och alltid vara hemma med mig. Jag begär inte alls att du ska sluta på ditt jobb. Jag tycker det är bra att du trivs och jag förstår din lojalitet mot företaget som anställde dig när du trodde att allt hopp om ett ingenjörsjobb var ute.

Två: Jag begär inte heller att du ska släppa allting och komma springande så fort jag känner mig ensam. Jag vet att det inte funkar så, du har åtaganden att sköta.

Tre: Det jag däremot begär är en ungefärlig tidsplan från dig. Hur mycket är det som ska göras innan du kan säga att allting är färdigt och nu lämnar jag över till kunden? Jag förstår att du inte kan säga exakt hur lång tid det kommer att ta, men du måste kunna säga om det rör sig om 2 veckor eller ett halvår. Är det så att du måste ha 3-4 veckor för att bli klar och du vill stanna och göra det helt färdigt, ja, då får jag leva med det. Men börjar vi snacka 5-6 månader, då vill jag att vi allvarligt funderar på hur vi ska lösa det. Jag tycker att jag har levt i ovisshet för länge nu. Jag förstår hur det var i början: du visste inte att det var så mycket som inte var klart och att din f.d kollega hade lämnat en enda röra efter sig. Men nu är du inne på vecka nr. 8 som du jobbar med det här projektet och vid det här laget borde du kunna se vad som är kvar att göra innan du är helt färdig.

Fyra: Jag vill ha en klarare definition på vissa begrepp. Vad menar du när du säger: "nu är jag klar med det här"? Vad innebär "det här"? Vad betyder "klar"? Du har varit "klar" rätt många gånger nu, och ändå fortsätter det att strömma in grejer som ska göras.

Ja, det är ungefär det jag vill säga till honom.

Gräsänka

Ja, det har jag varit hela den här veckan och lär bli i två veckor till. En vecka kan jag stå ut med, men när det visar sig att det blir tre istället för en enda som jag hade räknat med, ja då blir det ett annat ljud i skällan hos mig.

L är ute på jobb 25 mil bort. Han har alltså ingen möjlighet att komma hem varenda dag. Jag förstår det. Det är ett uppdrag han har fått, han har påbörjat det och nu ska han slutföra det. Ja, visst, inga problem att förstå. Men eftersom han är en tidsoptimist utan dess like och dessutom petnoga med allt han gör så tar allting typ dubbelt så lång tid som han räknat med från början. Projektet han håller på med nu är inne på åttonde veckan. Jämför det med att han trodde att det skulle ta max en vecka att göra det färdigt. Han har visserligen jobbat på kontoret här i stan ett tag nu, så det har inte varit 8 veckor i sträck, men ändå! Jag blir snart galen på detta eviga flängande dit bort.

I normala fall brukar jag tänka att det mest gör oss gott att vara ifrån varandra, eftersom vi ju umgås ganska mycket annars. Men nu blir jag faktiskt förbannad. 3 veckor hade jag INTE räknat med och jag har ingen lust att gå här och skrota utan honom hela den tiden. Han säger att han räknar med att vara färdig i början på nästa vecka om han får jobba i helgen, vilket jag tror är skitsnack. Frågar du mig kommer det bli så här: Han jobbar hela helgen, och ända fram till onsdag. På torsdag nästa vecka åker han till Berlin med jobbet på nån slags konferens och blir borta till på söndag. Därefter måste han åka tillbaka till sitt projekt och vara borta resten av veckan. Så, ja, det blir alltså två veckor till som vi inte får ses.

Det jävligaste är att han inte ens verkar sakna mig. Han visar INGA tecken på det, eller på att han skulle tycka att det var jobbigt att vara ifrån mig i tre veckor. Det är ALDRIG gulliga sms, eller FB meddelanden eller jag saknar dig eller nånting. Idag sa han två saker: "Du måste skicka mera medicin (han äter penicillin)" och "jag får se till att vara ledig några dagar till veckan och umgås med lill-token." Inte ens; "med dig" utan mitt namn i tredje person. Visst, lycka till. JAG har inte råd att ta ledigt hursomhelst. Då måste jag stämpla och de dagarna sparar jag hellre till i sommar om jag kan. Dessutom hade han ju fått blankt nej när han frågade chefen om han fick vara ledig några dar i påsk. De hade för mycket att göra, och det har ju knappast ändrats tills dess att han har tid att komma hem.

Jag vill inte vara arg och sur. Jag vill vara en förstående flickvän som bara ler och säger amen till allting, men jag kan faktiskt inte. Jag förstår att han vill göra färdigt det han har börjat på och att det känns som att det vore på tiden att det blev helt klart. Men samtidigt börjar jag känna att det aldrig kommer att bli klart. Det kommer hela tiden dyka upp mer och mer saker som måste göras (precis som det har gjort under hela projektets gång) och han måste åka dit typ varannan vecka eller nånting.
Usch, jag vet att jag är gnällig, och jag känner det i kroppen också. Gallan är inte nöjd just nu och undra på det så bitter som jag är.

Bitterhet?

Har haft en hemsk vecka på jobbet. Kommit hem och haft migränliknande huvudvärk nästan varenda dag. Förra helgen fick jag också veta att mina föräldrar tydligen är rejält osams eftersom mamma ändrat sin relationsstatus på FB, utan att berätta för pappa eller någon annan innan. Jag sa åt henne att jag tycker att hon och pappa hanterat skilsmässan riktigt dåligt; ingen av dem har sagt nåt åt oss barn; hade det inte varit för att pappa satt upp skilsmässopapperna i hallen (det är det första man ser när man kommer innanför dörren hos honom) hade nog ingen av oss vetat att skilsmässan gått igenom. Hon förstod inte alls vad jag pratade om; hon hade ju ringt till alla barnen och berättat att de separerat. Visst, det stämmer, men det är inte samma sak som att ansöka om och få skilsmässa.

Dessutom tyckte jag att det var direkt olämpligt att hon annonserade sitt nya förhållande på FB utan att säga nåt till nån. På det blev svaret; "ja, men jag hade tänkt berätta det för alla när ni kom hit till nyår, men eftersom ni inte kom så gjorde jag så här istället." Jaha, ja, tack så mycket. Eller som syrran sa: "Jaha, så nu är det vårt fel då alltså?!" Ja, tydligen. Jag ville inte starta ett regelrätt gräl, så jag lät det vara, men det kändes ändå skönt att få säga vad jag tyckte, för det är annars nåt som INTE är populärt i den här familjen! Ha gärna en åsikt, men håll den för dig själv för all del.

För att göra saker och ting ännu värre så råkar det vara min 30-års dag om ca 2 veckor. Vete farao vad jag ska göra med de där föräldrarna tills dess. Jag hoppas de kan hålla sams en kväll åtminstone.

När jag och L började prata om arrangemanget kring sagda födelsedag säger han: "Ja, jag var tvungen att tacka nej till en resa med jobbet till Kittelfjäll. Jag trodde det var i vår, men det var tydligen den 7-10 februari." Jag vet inte om det var formuleringen "var tvungen att" som störde mig, eller om det var sättet han sa det på; som att han gjort en STOOOR uppoffring för min skull. Lite senare frågade jag försiktigt: "ville du väldigt gärna åka?" Svaret gjorde mig inte direkt bättre till mods: "tja, det hade ju varit roligt. Men det är ju som det är....."Han lät helt uppgiven också; "ja, vad är väl en bal på slottet....." Det var nästan så att jag fick för mig att han ville att jag skulle säga åt honom att åka och strunta i min födelsedag. Så när han kommer hem tror jag att jag ska göra det, för om han så gärna vill åka dit så tycker jag han ska göra det. Jag vill inte att han ska sitta hela kvällen och längta till Kittel och vara bitter över att han inte får åka.

Eller är det jag som tolkar in nåt som inte finns där?Är det jag som är bitter över att fylla år? Jag trodde inte det, men det kanske det visst är.

Granen

Läser ett inlägg hos Just Sayin och börjar fundera på hur jag själv har det.

Var jag lycklig innan jag blev tillsammans med L? Ja, på sätt och vis, men visst blev det ensamt ibland och ju äldre jag blev desto mer avundsjuk blev jag på mina vänner som alla hade sambo och barn. Villa och Volvo.

Jul och nyårshelgen har fått mig att fundera på min relation på ett annat sätt. Det började med att jag två gånger strax innan jul skulle läsa högt för klasserna jag jobbade i. Båda gångerna var sagan "Granen" av H.C Andersen. För er som inte känner till den så handlar den om Granen som aldrig är nöjd med sitt liv. När den växer ifred hemma i skogen längtar den bort, ut på äventyr. Men när den kommer ut på dessa äventyr är det för läskigt och Granen börjar längta hem till skogen igen.

Ungefär så börjar jag känna att jag är. L är hur fin och snäll som helst, men ibland kan jag inte släppa alla smågrejer han gör som retar gallfeber på mig. Jag har haft jättesvårt att bara leva i nuet och släppa allt som jag inte är nöjd med hos honom. Så nu gör jag mitt bästa för att inte reta mig så mycket på allting och hittills har det funkat rätt bra.

Sen funderar jag också på nåt som hände när vi var ut på krogen på juldan. Jag träffade en tjejkompis som jag inte sett på ett tag. Hon frågade hur det var med mig och om jag var tillsammans med L fortfarande. Sen frågade jag hur det var med henne och hon svarar: "Jodå, ingen karl och inga barn..." och det första som ramlar ur min mun är: "jamen det är väl skönt?!" Jag vet inte om jag sa det för att jag menar det, eller om det var för att trösta henne. Jag vet ju hur jag kände när jag var singel: på sätt och vis var det jätteskönt, men å andra sidan längtade jag verkligen efter nån att komma hem till varenda dag (klyschigt kanske, men ni fattar vad jag menar). Så jag antar att det jag försökte mig på var väl nåt mellanting mellan "åh, ja, men du hittar nog nån snart ska du se" och "äsch skit i det, lev livet medan du kan och strunta i alla otäcka karlar. De är ändå bara till besvär." Grejen är väl att jag inte visste riktigt vad jag skulle säga; jag har ju varit hon och nu har jag gått över till "andra sidan".

Men jag är lycklig, så länge jag gör mitt bästa att inte vara som "Granen".

Akt 3

Sen hörde vi inte så mycket av dem. Över nyår var de med mina svärföräldrar i stugan och det verkar ha varit en helnykter tillställning.

Men så fick jag veta att Glidarn bjudit in sig själv och Den Nya på middag här hos oss i helgen. Jag var lite skeptisk till det, men han är ju faktiskt L:s bror och jag vill ju hjälpa honom. Sagt och gjort, de kom hit och skulle äta.

Jag sa till L att vi inte skulle bjuda på vin eller nåt alkoholhaltigt till middagen, men det hade de tydligen räknat med. Den Nya hade druckit öl innan de kom och förmodligen hade Glidarn också gjort det. De hade med sig ett antal öl och en flaska rödvin, som de klämde i sig under kvällens gång. L följde deras exempel och drack rödvin och jag var nykter. Glidarn var trevlig (om man nu kan använda det ordet om honom) och lågmäld till att börja med, men ju mer han drack, desto mer skrävlig och otrevlig blev han, precis som vanligt.

Vi pratade inte så mycket om det efteråt, men L sa nåt om att han inte vill umgås med Glidarn om det ska fortsätta så här. Vi blev bjudna på middag hem till dem (inget bestämt datum, mer en allmän inbjudan), men L pratade om att han inte hade nån lust att åka dit, eftersom Glidarn inte tänker sluta dricka. Det vi måste prata om nu är: ska vi verkligen göra det? Säga upp bekantskapen med honom tills han slutar dricka? Om det är så han menar så visst, men jag ska vara tydlig med att L ska prata med Glidarn om det och vara rak och ärlig om hur det ligger till. För annars slutar det med att jag får ta diskussionen med Den Nya, eller hitta på nån ursäkt till varför vi inte kan komma, och det tänker jag inte göra.

Så jag hoppas att det löser sig, för jag har ingen lust att umgås med dem om det ska fortsätta så här.

En grekisk tragedi...

...i tre akter. Ungefär så skulle jag beskriva det som började under julhelgen och (förhoppningsvis) fick sin avslutning igår.

Vi var hos L:s familj under jul. Det är ju känt sen tidigare att både mamman och åtminstone en av sönerna (Glidarn, alltså yngsta sonen) har ordentliga problem med alkohol. På juldagen fick vi även under stor dramatik reda på att Glidarn nu börjat ta droger också. Han vägrade prata om det och skyllde allting på Den Nya (hans flickvän); hon hade ju rotat i hans fickor, hon sms:ade ju med nån kille, hon hade ju inte varit ärlig mot honom, osv. På annandagens morgon stack de utan att någon fick prata med honom om något. Han vägrade säga något alls, eftersom "det inte var nån som velat prata förut". Både svärfar och L försökte säga att de har försökt prata, L har t om erbjudit sig att följa med på AA möten om Glidarn skulle vilja (för sin egen skull lika mycket som för Glidarn, för gudarna ska veta att han inte är oskyldig på den punkten). Men Glidarn hade bestämt sig för att sticka och så blev det.

På lördagen åkte vi hem till dem för att prata med Glidarn. Vi skickade svärfar först, och exakt vad som sas  då vet jag inte, eftersom Glidarn inte ville prata om det inför oss allihop. Men alla verkade nöjda med det som hade bestämts, så vi fikade och åkte hem.

På kvällen fick jag ett sms från Den Nya att Glidarn var full. Jag blev så fruktansvärt arg att jag hade lust att slå sönder nåt. Han hade ju lovat att sluta med allting! Men, nej, enligt Den Nya hade han lovat att sluta "efter nyår". Jag ska inte tråka ut er med resten av diskussionen, vi kan väl bara säga att jag var förbannad.

Efter en stunds messande fram och tillbaka och ett hemligt telefonsamtal från Den Nya, blev jag och L oroliga för vad som skulle hända där borta. På en direkt fråga från L om Den Nya ville att vi skulle komma och hämta henne så att hon fick sova hos oss den natten, svarade hon; "Ja, det vore nog bäst". Så vi satte oss i bilen och körde de sex milen i årets värsta snöstorm.

Väl där blev det en väldig uppståndelse och dramatik. Glidarn skrek och skällde på oss alla och han hade ju aldrig lovat att sluta med en gång....ja, ni fattar resten. För att göra en lång historia kort: jag ringde till svärfar mitt i natten för att få hjälp och stöd nånstans ifrån och han ringde i sin tur till Glidarn för att lugna ner honom.

Det verkade, kanske t om lite för bra, för sen fick jag och L sitta i deras kök i två timmar och lyssna på deras terapisamtal. Det var egentligen inget nytt som kom fram; Glidarn hade ju inte så allvarliga problem att de inte gick att lösa med Antabus. Och det var ju egentligen inte hans fel att han drack och tog piller, för Den Nya ljög ju för honom om att hon ljög. När diskussionen började gå i cirklar på det viset och Glidarn vägrade erkänna att han gjort nåt fel, eller ens att han hade problem sa jag ifrån:

"Nu är klockan 3 på morgonen och jag tror inte att vi kommer att lösa det här nu. Ni två behöver mer hjälp än vad vi kan ge er och jag tror ni behöver gå i terapi." Ja, då var ju jag kritisk och allt möjligt. Vi avslutade med ungefär de orden och sen åkte vi hem utan Den Nya.